Vissa människor är helt tokiga i sport. De missar aldrig ett avsnitt av Sportnytt, de följer sitt fotbollslag oavsett med- eller motgångar och tvekar inte att ta sig till varenda bortamatch, även när de spelas betydligt längre bort än Hisingen. I gymnasiet hade jag en klasskamrat som till och med spelade in sport på VHS. För att vara på den säkra sidan. Det kunde ju vara bra att ha utifall att han senare skulle vilja återuppleva idolernas stordåd.
Andra människor skiter ganska mycket i sport. Men så fort det vankas ett europa- eller världsmästerskap i fotboll så dras större delen av Sveriges befolkning med i sport. Liksom under de olympiska spelen. Svensken bänkar sig framför teven för att titta på curling eller brottning i grekisk-romersk stil, trots att ingen egentligen har den blekaste aning om hur reglerna fungerar.
Jag får erkänna att jag delvis tillhör denna kategorin, i ärlighetens namn kan jag inte ens räkna upp de olika delmomenten i modern femkamp. Men det låtsas jag inte om, och att jag har spenderat helgen i en sommarstuga mitt i de Dalsländska skogarna utan tillgång till vare sig teve eller internet har inte bekymrat mig det minsta. Nej, jag lyssnar på Radiosporten istället och intalar mig själv att badminton och lerduveskytte är sporter som lämpar sig alldeles utmärkt för radioformatet.
En tredje grupp skiter i sport helt och hållet, till och med när nationens stolthet står på spel. De tycker sport är tråkigt och stannar hellre hemma än att umgås med vännerna när fredagskvällens förfest inleds med att samlade kring storbilds-teven se Sverige spela en gruppspelsmatch i fotbolls-EM.
Och slutligen så finns det en fjärde grupp, de som inte bara skiter i sport utan dessutom ska göra en grej av det. Vissa nöjer sig med att poängtera hur löjligt, konstruerat och meningslös sport är och det får de så klart tycka om de vill. Men dessvärre har vi även de tröttsamma vänsterkillarna som vartannat år ska dra upp samma över ledans gräns sönderrefererade Noam Chomsky-citat, det där om att det aldrig blir särskilt mycket till revolution eftersom arbetarklassen studerar sportsidans tabeller istället för Marx och jag vet inte, Naomi Klein? Bara under senaste fotbolls-EM har jag fått höra detta av inte mindre än tre personer.
Uppenbarligen saknar de helt självinsikt när de genom att poängtera sitt avståndstagande mot folkfesterna spänner fast sin elitism på kavajslagen där den får trängas med klassföraktet. Liksom bildningskomplexet. Och det faktum att de prenumererar på Ordfront.
Men de där som bara fnyser att sport är löjligt kan faktiskt ha riktigt bra argument, vilket David Tipp nyligen redogörde för i The Sydney Morning Herald. Genom att hänvisa till den amerikanska antropologen Daniel Lieberman, och den dito biologen Dennis Bramble konstaterar han att våra största sportstjärnors prestationer faktiskt ter sig ganska futtiga sett till planetens invånare i stort.
Om Therese Alshammar hade ställt upp på 100 meter frisim mot en tonfisk så hade vi visserligen fått fantastisk teve-underhållning, men vårat svenska medaljhopp hade inte hunnit många meter innan fisken hade avverkat både en och två längder i bassängen.
Och om en tokdopad östtysk tyngdlyftare hade ställt upp mot en bergsgorilla skulle tysken blivit utklassad med ett par tusen kilo.
Men det finns ett undantag, löpningen på riktigt långa distanserna – den enda sporten där vi människor faktiskt överglänser de andra i djurriket. Visst, även våra vanligaste husdjur hade snabbt sprungit ifrån oss, men då vi förfogar över en uthållighet som våra fyrfota vänner saknar så hade vi tuffat på, och förr eller senare hade vi passerat en pälsboll flämtandes i en hög på marken.
Och sett till detta borde den minst löjliga sporten av alla vara Man versus Horse Marathon som årligen arrangeras i Wales. Ett marathonlopp där människor och hästar startar tillsammans. Och där utgången är långt ifrån given.
Olympiska spelen den 25 juni till den 12 augusti i London, Storbritannien
Nästa Man versus Horse Marathon anordnas den 8 juni 2013 i Llanwrtyd Wells, Wales